De inneboende

De inneboende är en berättelse om mörk, olycklig kärlek mellan man/kvinna, kvinna/kvinna, man/man och demon/man. Cela får ett tvång att döda, Monica får hybris och Martin får en svartsjuk demon som gör det omöjligt för honom att träffa tjejer. De träffas alla på Robert Platinums Eyes wide shut-fest, en fest som slutar i tragik.

Anders Fager om ”De inneboende”

Dom är inte kloka i Borlänge. Är det inte Sator eller gangsteruppgörelser så är det Frida Edman. Jag är i lätt affekt efter att ha läst hennes De Inneboende och haft fel så många gånger. Jag såg en sympatisk rump-mas-brud och trodde jag skulle få läsa en chick-lit-historia med demoner, nån slags Twilight med röda ögon, men jag hamnade i en soppa av drifter och besatthet. Jag trodde att jag skulle få läsa något lättsmällt och i bästa fall sexigt och hamnade i en klaustrofobisk och obehaglig röra skriven med ett både svårbegripligt, vackert och poetiskt språk. Det tog mig, fördomsfull som jag är, säkert femtio sidor att fatta att jag inte var i Dalarna längre. Och att de aldrig kommer att sjunga om Frida Edmans syn på sex och kärlek på dansbandsveckan i Arvika. Och där satt jag sen i tvåhundra sidor till. Med ett faccinerande galleri av besatta karaktärer som sedan länge slutat vara mänskliga. Eller straighta. Det är förföriskt, sexigt och som att se en bilolycka i slow motion. Jag hade också fel när jag trodde att Frida Edman skulle tappa bollen och att alla bra idéer skulle rinna ut i intet. Men finalen i De Inneboende är fullständigt underbar.

Jennie Johansson om ”De inneboende”:

”Med mästerlig utförd suggestion låter hon läsaren kliva in i den magiska realismens fysiska värld där sinnet flyger fritt och vrider sig igenom sin egen fantasi, och du står där mitt ibland dem!!”