De inneboende

De inneboende

”Det är första gången jag vill döda och jag står i ett starkt ljus som skymmer min sikt och hör bara hans ord.”

Så inleds denna roman som handlar om vad som händer när demoner med en egen vilja intar människors själar och styr deras handlingar. Yvonne får hybris, Cela får lust att döda och Martin får en svartsjuk demon som gör det omöjligt för honom att träffa nya tjejer. Ovanför dem svävar de olikfärgade månarna och Yvonne, Cela och Martin sammanstrålar alla på Robert Platinums fest, en fest som slutar i tragik.

Anders Fager om ”De inneboende”

Dom är inte kloka i Borlänge. Är det inte Sator eller gangsteruppgörelser så är det Frida Edman. Jag är i lätt affekt efter att ha läst hennes De Inneboende och haft fel så många gånger. Jag såg en sympatisk rump-mas-brud och trodde jag skulle få läsa en chick-lit-historia med demoner, nån slags Twilight med röda ögon, men jag hamnade i en soppa av drifter och besatthet. Jag trodde att jag skulle få läsa något lättsmällt och i bästa fall sexigt och hamnade i en klaustrofobisk och obehaglig röra skriven med ett både svårbegripligt, vackert och poetiskt språk. Det tog mig, fördomsfull som jag är, säkert femtio sidor att fatta att jag inte var i Dalarna längre. Och att de aldrig kommer att sjunga om Frida Edmans syn på sex och kärlek på dansbandsveckan i Arvika. Och där satt jag sen i tvåhundra sidor till. Med ett faccinerande galleri av besatta karaktärer som sedan länge slutat vara mänskliga. Eller straighta. Det är förföriskt, sexigt och som att se en bilolycka i slow motion. Jag hade också fel när jag trodde att Frida Edman skulle tappa bollen och att alla bra idéer skulle rinna ut i intet. Men finalen i De Inneboende, den avdankade skönhetsdrottningen Yvonnes bröllop till det monster hon tror är Prins Carl Philip, är fullständigt underbar.

Läs hela recensionen här.

Jennie Johansson om ”De inneboende”:

”Med mästerlig utförd suggestion låter hon läsaren kliva in i den magiska realismens fysiska värld där sinnet flyger fritt och vrider sig igenom sin egen fantasi, och du står där mitt ibland dem!!”

SVERIGES FÖRSTA ROMAN INOM MÖRK ROMANTIK

De inneboende är Frida Edmans fjärde roman och släpps i juni 2011.

Förhandsboka här!


Kapitel 1

Cela

15 december

Det är första gången jag vill döda och jag står i ett starkt ljus som skymmer min sikt och hör bara hans ord.

”Cela, min flicka!” Orden kommer stötvis ur hans mun och han pressar fram ordet ”flicka” som om det gör honom ont. Min svarta klänning smeker om min kropp och tycks smälta samman med mig. Den minimala size-zero-klänningen är alldeles för trång och jag förbannar den person som sytt den. Huden är svettig och känslig och stramar för varje ord han säger. Jag vill lyfta ett svärd och rikta det mot den osynliga fotografen framför mig, hugga ett hål i honom och tömma hans kropp på liv.

”Det här går inte. Var har din livsgnista tagit vägen, jag ser den icke idag.” Världen omkring mig känns som en grotta med mörker bakom mig och ljus som strålar mot mig. Ljuset glöder på min bara hud och torkar min strupe. Salladen som väntar i kylen har antagligen hunnit bli seg och smaklös. När åt jag senast, igår? Jag producerar en min, känner stelheten i ansiktet och vet att jag inte har någon koncentration kvar. Personen bakom ljuset suckar och slänger sin ständige följeslagare i golvet; en orökt cigarr. Jag frågar inte varför han aldrig röker upp den, vi snackar aldrig.

”Merde! Du kan avvika.” Ljuset slocknar äntligen. Jag gnuggar mig i ansiktet och lämnar grottan. Rösten tar form, blir ett ansikte, en människa. Sandor Medus. Hans fyrkantiga huvud, accentuerad av lika fyrkantiga ögon, blåaktig hud och svarta polisonger. Han ser på något vis omodern ut men Sandor är heller inte modern, han har ingen ålder. Hans franska stavning av sitt namn och de inslängda svärorden på franska övertygar mig inte, tror inte han härstammar från Frankrike för uttalet låter inte trovärdigt.

”Skärpa sig, min flicka, skärpa sig!” Han ser inte på mig, de ljusblå linsförsedda ögonen, hans fejkade blick, riktas mot kameran, hans svarta, rektangulära älskling. Eller snarare, en av alla hans älsklingar. Vem tycker du mest om, vill jag fråga, Nikon eller Sony eller kanske Minoltan? Sandor och Minolta, det låter som ett kärlekspar. Har sett honom smeka över kamerahuset, tvätta linsen noga med en grå duk och slänga älskande blickar mot den.

Jag tränger mig förbi Sandor utan att svara, känner en lukt från honom som förvånar mig. Han luktar kön, en kvinnas fuktiga sköte. Vad är det för kvinnor som rör sig i hans ateljé förutom jag? Har aldrig pratat med någon av dem, bara sett dem flimra förbi som små fjädrar, tunna som jag och fladdriga. Vi är modeller och den bakre väggen i ateljén pryds av våra ansikten, kroppar, ljusa som mörka, svartvita ben och armar, hår och läppar, bara flickor, inga män, inga barn. Konstnärliga bilder, ofta förekommande i fotomagasin, han är duktig Sandor, det kan jag inte förneka, han får fram känslor som jag inte visste fanns inom mig, uttryck och tankar som avbildar sig på dragen och i ögonen. Jag har aldrig jobbat med någon som är så noggrann och som skapar så vackra bilder. Men det vassa i mig säger något annat, det väntar bara på en chans att få tränga ut ur min kropp och pressa mina händer mot hans hals. Var kommer den ifrån, denna instinkt?

Jag går ut i pentryt och dricker vatten. Sväljer hårda klunkar som gör ont i halsen. Salladsbladen är alldeles bruna i kanterna och paprikan för mjuk. Jag äter utan att smaka, säger mig själv att det är viktigt att jag får i mig något, vad som helst. Hungern övergav min kropp för länge sedan, den där sugande, håliga hungern jag minns att jag förr känt. Nu visar den sig på andra sätt, stela rörelser, mörka ögonringar, ångest. Det är när armarna stelnar till jag vet att jag måste få i mig mat. Kanske försvinner mordlystenheten bara jag äter? Visar sig hungern på detta sätt nu? Det skrämmer mig att känslan är så stark, att den liksom sprider sig som en eld i kroppen. Var det vad Sandor såg, var det därför han avbröt fotograferingen?

Mina ögon är sotade och jag betraktar mig själv i spegeln. Handen skakar när jag tar upp mobilen, knäpper på högtalaren och lägger telefonen på toalocket för att jag inte ska tappa den. Väntande signaler ljuder inne på toan. Stanken av urin och gula droppar på golvet framför toaletten gör mig illamående. Tittar upp i taket och andas genom munnen. Då ser jag dem, läppstiftsläppar på spegeln, röda och svullna. En smal röd linje i handfatet som kanske är blod. Sedan hör jag äntligen Jasmines röst.

”Tjena, Cela här. Jag behöver äta, knulla, dricka vin och skratta. Har du något förslag?”

Svarta sidenlakan i hennes säng, lakan som jag köpt till henne i namnsdagspresent. Fast Jasmine har naturligtvis inte någon riktig namnsdag, hennes namn är för ovanligt för att få en plats i den svenska namnlängden. Sjätte oktober är hennes dag och hon skriver alltid dit sitt namn i sina almanackor. Födelsedagen vill hon aldrig fira.

Jag lägger lakanet över hennes kropp och smeker sedan med handen över den upphöjning som är hon. Hennes kropp är vackrare än min, mer feminin. Hon har riktiga former, jag är platt och stenaktig.

”Du skulle ha varit modell istället”, viskar jag i hennes öra och hon ler med stängda ögon. De är fortfarande målade med glitter i lila och jag drar försiktigt med fingret över den tunna huden.

”Idag ville jag döda Sandor”, säger jag och hon öppnar ögonen och jag drar snabbt bort mitt finger så jag inte ska peta henne i irisen.

”Var han dum?”

”Inte mer än vanligt, egentligen bryr jag mig inte om honom men något i mig ville döda.”

”Det låter inte bra”, hon sätter sig upp och lakanet glider ner, rinner ner i ett vattenfall från hennes kropp. Jag stoppar mig själv, borde inte berätta mer för henne, vill inte att hon ska bli rädd, men viljan i mig är starkare än jag. Tittar i taket, följer rändernas linjer.

”Känslan är inte lika stark nu, jag vill inte döda honom längre men jag vet inte vad som händer nästa gång jag träffar honom. Låter det konstigt? Har du aldrig tänkt så?” Jag hör i tystnaden hur hon funderar, överväger orden.

”Mina känslor är sällan så starka.” Hon har slappnat av igen och tänt en cigarett. Jag vill bädda rökmolnet omkring mig, inbillar mig att jag ser röda märken efter hennes läppstift i luften. Små kyssar som omgärdar molnet. Jag följer rökens väg genom rummet, den snuddar vid den röda sammetsstolen där min klänning ligger, röken kysser klänningens fållar, fortsätter sedan uppåt, upplöses mot den cerisa väggen. Sedan kommer ny rök, men den tar en annan väg, svävande bildar den ett ansikte och jag kommer att tänka på Martin, min olycka och lycka. Något forsar igenom mig och läcker ut i höjd med bröstkorgen, det finns ett hål där som jag inte vill ha.

Jag sätter mig upp, tar cigaretten ur hennes hand och kysser henne på läpparna, biter henne lätt i underläppen. Sedan tar jag ett bloss, fimpar cigaretten och drar fingrarna genom hennes långa blonda hår. Slickar henne på kinden, bak till örat och suger lätt på örsnibben. Det luktar rök, blommig parfym och hård hud. Händerna letar sig ner mot de vackra brösten och hon är passiv, njuter bara av mina smekningar. Jag trycker ihop hennes bröst, tittar på dem och känner hur upphetsningen stiger.

”Du är så jävla snygg, Jasmine. Synd att vi inte är kära.” Hon mumlar till svar och jag har en undran i mitt påstående. Varje gång vi ses vill jag försäkra mig om att hon inte har några känslor för mig, åtminstone inga starka, för då måste vi avsluta. Jag är säker, säker på att för min del är det lugnt. Jag smeker hennes sida, hon rycker till av kittlingen. Jag lägger mig på mage och tittar på hennes vägg. Små rektangulära tavlor med ord i varje, svarta ord i cerise bakgrund lämnar ett meddelande till min själ.

”När satte du upp de där?” frågar jag.

”Jag har gjort dem.”

”Det var inte det jag frågade.”

”Spelar det någon roll?”

”Nej.” Jag läser högt från tavlorna, sammanfogar orden till en mening. ”‘Döden är den tragiska kärlekens verktyg’, ha! Så poetiskt!” Hon svarar inte, lägger lakanet omkring sig och vänder sig på sidan. Jag suckar, reser mig rastlöst upp och går ut ur det runda sovrummet. Gnistrande neonrosa paljetter smeker mina axlar när jag lämnar rummet och går ner för trappen. Min kropp vill ha något mer denna kalla natt, den längtar efter mat nu, det var så länge sedan jag kunde äta normalt.

Jag kliver in i det glansiga köket, allt är så rent här, vita blanka ytor, som nyfallen snö, böljande köksinredning som vrider sig efter rundningen av kökets väggar. Jag sträcker in handen i ett av de kalla facken och hittar en chevréost och i ett rumsvarmt fack en påse med bröd. Äter utan att smaka, utan att känna. Kikar upp i taket för att se om Jasmine är vaken. Där finns ett runt fönster som bildar en del av sovrummets golv, hård glasyta med mjuka linjer som kontrast. Som ett kikhål upp i det dolda och privata. Det är mörkt och stilla däruppe, inte en rörelse kan skönjas.

Jag tittar istället ut genom fönstret, det snöar ute, men jag ser de båda månarna tydligt, den gulvita och den svarta. Han är med mig inatt, det är vad månen säger mig, svävande i himlarymden med svarta strålar mot min kropp. Vem han är vet jag ännu inte, han är ny för mig och jag vet inte vad månens inre vill.

”Natten ger mig mörka tankar”, säger jag till kökets döda föremål. Mina senaste nätter har varit vakande, som om jag väntat på något. En brinnande kramp i mina händer som vill strypa. Det har dykt upp en ny längtan, svår och farlig att realisera. Ville jag döda Sandor? Varför var känslan så intim, nästan primitiv? Som om jag var hungrig och tänkte att jag ville äta, behövde äta. Men en sådan längtan kan aldrig stillas, inte om jag vill överleva den här världen.

Det gnistrar i luften, de gula gatlyktorna skiner upp därute i sina cirklar och i skenet från dem miljarder blinkande snöflingor. Det är kallt nu och snön tystar världen med sin vita vila.

Och Martin som också håller mig vaken om nätterna. Tysta timmar med tickande hjärta och svettiga hudveck. Varm mjölk med honung avfärdar jag efter första vaknatten, den gör bara att jag tänker på hans lena varma tunga. Sötman mot saltheten, den som alltid varit min följeslagare. Bräckt vatten, det var det vi var på festen då vi först träffades, ovana vid den andres hud men samtidigt på något sätt vana. Efter natten då han dumpade mig rökte jag cigarett på cigarett, ner i lungorna, upp igen och så ut som bollar i luften. Frenetiskt rökande utan smak för att stilla orosandarna och min längtan. Jag sökte min tröst hos Jasmine men därifrån inget mer. Vad hände med hans intensiva iver, med våra kroppars passform och hans brinnande blick? Rösten som var hans, var hade den tagit vägen? Det var något annat som kom ur hans mun, något ont och blödande rött. Spred sig med hög hastighet som frätande syra över min bröstkorg, grävde sig in, skapade hål och smärta. Inte ens Jasmine har kunnat läka det med sina händer, jag behöver starkare medicin än så. Gråten har inte kommit ännu, den har gömt sig bakom mina revben.

Jag ser på världen, mina ögon är såriga efter hans svek och gör att omgivningen grumlas. Ställer upp mina kära på rad, de som betyder något men ingen av dem känns trygg, ingen säker, alla på väg bort. Är det därför jag vill döda Sandor? För att återupprätta balansen?

3 thoughts on “De inneboende

  1. Pingback: Uppdatering från ett tropiskt Älvdalen | morkersdottir

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s